Flatcoated Retrieverklubben bildas - historik 70-tal

Peter Johnson, kennel Downstream (Charmören 3/78). Peter Johnson, kennel Downstream (Charmören 3/78).

Denna text är tagen från RAS.

Författare: Gunilla Lefwerth.

 

Flatshow

De entusiaster som importerade de första individerna och också födde upp några kullar, träffades på ett naturligt sätt runt utställningsringarna och knöt kontakter och vänskap i ett gemensamt intresse för rasen.

 

Redan år 1973, långt innan Flatcoated Retrieverklubben (FRK) bildades, anordnades av dessa tidiga entusiaster en första Flatshow på Molstaberg. 72 hundar var anmälda och det var faktiskt ganska exakt hälften av alla dittills i landet registrerade flatcoats – en imponerande siffra! Inbjuden från England dömde Shirley Johnson (kennel Downstream.) Hon tyckte att standarden var hög i alla klasser men att tikarna ändå var av något bättre kvalitet.

 

1976 ordnades ytterligare en inofficiell utställning, denna gång på Ekeby Säteri i Tungelsta, dit så många som 139 hundar var anmälda!

 

Denna gång dömdes hundarna återigen av en representant från kennel Downstream. Peter Johnson var kritisk till kvalitén på hanhundarna där han ansåg att alltför många var stora och tunga med otypiska huvuden men han fann även fler av vad han tyckte var av setterliknande typ! Han var, liksom sin fru ett par år tidigare, mer positiv till kvalitén på tikarna.

 

För den vetgirige finns samtliga BIR- och BIM-vinnare på Flatshowerna genom åren kontinuerligt redovisade i de hittills utgivna Rasböckerna/Stamtavleböckerna.

 

Rasens första import IntUCh NordUCh Black Penny of Yarlow . Rasens första import IntUCh NordUCh Black Penny of Yarlow .

Jaktprov

Några av de första importerna skickades till Erik Eckhardt de Mant för apporteringsträning och han startade också flera av dem på jaktprov.

 

Han beskriver Penny, (Black Penny of Yarlaw) som en lättdresserad hund som dock till en början behövde övertalas att apportera vilt. Det sades också att Pennys vindsnabba sök, goda lydnad och positiva inställning gjorde att hon erhöll den högsta prisvalör på prov som någon flatcoat dittills (hon var ju första importen) uppnått i Sverige.

 

Erik hade också flera av de andra tidiga importerna i sin träning, han beskriver bland annat Blakeholme Jamie som stor som ett hus, stark som en björn och orädd för allt och alla!

Klubbens första ordförande Stig Olsson tillsammans med sin Cosy, SJCh IntUCh NordUCh Gunhills Gallant Girl (Charmören 1/78). Klubbens första ordförande Stig Olsson tillsammans med sin Cosy, SJCh IntUCh NordUCh Gunhills Gallant Girl (Charmören 1/78).

Flatcoated Retrieverklubben bildas 1977

Även ute i jaktprovsmarkerna knöts många kontakter. Detta mynnade ut i att några rasentusiaster med Stig Olsson i spetsen i mitten av 1970-talet genomförde en intresseundersökning där ca 70 personer tillfrågades om de kunde tänka sig att vara med och hjälpa till med något arbete inom en presumtiv klubb.
Det kom många stimulerande svar, och flera av dem hade samma andemening: "Att man måste försöka behålla den relativt enhetliga typen som vi nu har på våra flatcoats, behålla samarbetet och sämjan mellan ägare till flatcoats samt värna om jaktegenskaperna hos rasen och se till att rasen inte kommer i orätta händer!"

 

Vid ett sammanträde i Linköping 15 januari bildades så FRK, efter att SSRK:s styrelse givit sitt tillstånd.

 

Till detta möte hade samtliga kallats som besvarat den tidigare utskickade intresseundersökningen. Man valde en interimsstyrelse som bestod av ordförande Stig Olsson, vice ordförande Ingemar Borelius sekreterare Bosse Larsson, skattmästare Christer Nälser, utställningssekreterare Jeanette Norström jaktprovssekreterare Brit-Marie Brulin och övrig ledamot Gunnel Wahlström.

 

FRK:s medlemsantal blev under det första året så många som 500 personer. Medlemsavgiften var 20 kronor!

Den första utgivna, ännu odöpta klubbtidningen. Den första utgivna, ännu odöpta klubbtidningen.

Klubbtidning

Första numret av klubbtidningen utkom redan under första året. I detta nummer skrevs utförligt om rasens historia. För övrigt innehöll den jaktprovsresultat, information om aktuella valpkullar, reportage från klappjakt i England m. m. Man utlyste omgående en namntävling för att döpa klubbtidningen och från nr 3/77 fick den sitt nuvarande namn, Charmören.

 

Ordförande Stig Olsson skrev i sin första ledare några ord angående vikten av en enhetlig rastyp, hur vi påverkas av olika idealbilder från uppfödare, enskilda hundar och deras prestationer och därför kan ha olika uppfattningar om hur en idealisk flatcoat skall vara och se ut. Han skrev också att glädjande många värnar om rasens egenskaper och att detta för en del innebar jaktegenskaper och för andra den speciella livligheten hos rasen. Stig poängterade att livligheten var viktig att framhålla för folk som går i hundköpartankar, för då kanske några kan avstå, inrikta sig på annan ras och det blir i så fall till hjälp för både hund och människa! Interimsstyrelsen kände sig ha samma huvudinriktning och tyckte sig ha ett bra utgångsläge.

Ett väl fungerande avelsråd
Klubben hade redan från början ett väl fungerande avelsråd som också mycket tidigt på ett föredömligt sätt började redogöra för sin verksamhet på både årsmöten och i Charmören.

 

Nu följde många år av verksamhet...
Klubben inbjöd årligen medlemmarna till diskussioner om rasen där man bland annat avhandlade hälsa, temperament, arbetsduglighet och exteriör. Stig Olsson skrev i sin ledare i Charmören 3/79 efter ett debattinlägg av Christer Nälser, att han efterlyste dokumenterad jaktprovsmerit på hundarna som skulle användas i avel. Hela 83 % av de avelsdjur som användes år 1977 var inte jaktprovsmeriterade – en, som han ansåg, skrämmande siffra! Christer Nälsers inlägg och frågeställning gällde huruvida även flatcoaten skulle "avlas ihjäl" och följa i spåren på labrador och golden retrievern, där kvantitet gällde före kvalitet. Han skrev också att flatcoaten befann sig i början av den popularitetsuppgång som några år tidigare varit kännetecknande för de två andra kusinraserna. Att dessa raser i stor utsträckning redan spolierats som apporterande raser tyckte han tyvärr inte var mycket att göra åt, men att man nu med "gemensamma krafter till varje pris måste förhindra att de penninghungrande elementen i uppfödarkadern skall lyckas slå klorna också i vår ras". Därmed var diskussionen om flatcoatens jaktliga egenskaper i full gång...

 

Klubbmöte 1978
På detta möte beslutade man att ge ut en rasbok/stamtavlebok och man hoppades få många av de nordiska hundarna anmälda. Resultatet blev Rasbok -80 där så många som 438 hundar presenterades. Den blev den första i raden av många, som sedan dess utkommit vart femte år. Den senaste i raden, Rasbok 2005 innehåller 1191 hundar!

 

Avelsdiskussioner
Efter årsmötet inbjöds till en avelsdiskussion där följande togs upp med prioriteringsordningen
• Sjukdomar
• Vad skall vi utveckla och behålla
• Rasexplosionen (483 registreringar 1977!)
• Avelsrådet.
Klubben fortsatte årligen att bjuda in medlemmarna till diskussioner om rasen för att bland annat diskutera hälsa, temperament, arbetsduglighet och exteriör.

 

"Fritte" IntNordJCh Int NordUCh O'Flanagan Free As Air. "Fritte" IntNordJCh Int NordUCh O'Flanagan Free As Air.

Flatmästerskapet - idag Europas största rasmästerskap!

Det första Flatmästerskapet arrangerades år 1978 i Bålsta.

 

I en tillämpad nybörjarklass kom 7 hundar till start (nybörjarklassen blev officiell klass på jaktprov först år 1985). Den öppna klassen och elitklassen samlade 8 hundar vardera.

 

Den förste att koras till Flatmästare (vinnare av elitklassen) blev Int NordJCh Int NordUCh O'Flanagan Free As Air. För den vetgirige finns alla klassvinnare genom tiderna redovisade i de vart femte år utgivna Rasböckerna som klubben producerat.

Innan arrangemanget började ambulera i sektioner runt om i landet anordnades varje år kvaltävlingar runt om i landet och de fem bästa hundarna i de olika klasserna kom sedan till finalen, som då alltid hölls i Stockholmstrakten.

 

Mästerskapen har genom åren utvecklats till gigantiska tävlingar som utan konkurrens måste vara det största rasmästerskapet i hela Europa. Med stor sannolikhet finns inget motsvarande inom någon jakthundras. Det innebär stora utmaningar för klubbens arrangerande sektioner. De ofantliga anmälningssiffrorna till mästerskapen föranledde att prövningarna i grundomgången från år 2003 har genomföras i form av Working Test.